camillavictoria

Allt har ett slut. Även dagarna då Niclas är hemma på sin julledighet. Ett år minst kommer han att vara borta. På ett sätt känns det som att det är lång tid, men när jag tänker på hur fort de två åren han varit borta gått så skrämmer det mig inte så mycket. Tiden går så fort.

 

Så hur suger man ut allt av den tiden han varit här? Det värsta är att det inte går. Det är som en ficka med hål i, det spelar ingen roll hur mycket man lägger i den, den blir inte full i alla fall. Man kan inte låsa fast tiden. Man måste i stället försöka att leva i nuet. 

 

Dagens upplägg; Niclas drar till Pizarro på brunch, vi får honom till middagen. På önskemål från N blir det hemköpt kinamat.